Gunnar Löberg
Gunnar Löberg
 | |
| Född | 1893 |
| Död | 1950 |
Är informationen intressant? Hjälp oss att sprida konstfeber.se genom att klicka på knappen nedan:
Biografi
Gunnar L står som en isolerad gestalt i 20-talets klassicerande måleri och 30-talets vitalism. Hans måleri gick inte att etikettera i de samtida ismernas terminologi. Det var medvetet stillöst.
I tre år var L verksam som officer, innan han sökte sig till Althins målarskola och sedan fortsatte till konsthögskolan. Under 20-talets slut och 30-talets början utvecklade han en febril aktivitet i experimenterandet med de måleriska färg- och formvärdena. Hans produktion från den tiden karaktäriserar hela hans konstnärskap. De yttre händelserna i L:s liv är få. Han företog en resa till Polen 1927 och en till USA 1940. I övrigt levde han isolerat i en trävilla i Djursholm och upprätthöll heller ingen bredare kontakt med sv kolleger. Mellan 1927 och 1939 utställde han sju gånger. Därefter drog han sig tillbaka från utställningslivet.
Debuten 1927 väckte uppseende inte enbart på grund av de utställda målningarnas originalitet utan också genom sättet att presentera dem. L hade läst och tagit till sig den tyske konstteoretikern Ernst Zierers estetiska värdeobjektivism, enligt vilken ett konstverk bedömdes efter en given värdeskala. Högsta värdet hade det konstverk som var en intuitiv återgivning av motivet och som också betraktaren upplevde endast med intuitionen. Lägsta värdet hade det som var slaviskt avbildande. Den intuitiva känslan för konstverkets kvalitet var för honom en objektiv värdemätare. L hade valt att själv värdesätta konstverken efter dessa principer, och bredvid målningarna fanns angivelser var i värdeskalan de befann sig. Detta verkade naturligtvis förbryllande för publiken, framför allt för kritikerna.
Både konstnär och betraktare skulle avstå från att finna motiv i målningen. För att belysa motivets betydelselöshet för den konstnärliga upplevelsen framställde L t ex porträtt och stilleben i fyra olika stadier: en realistisk återgivning, en expressionistisk, en surrealistisk (han benämnde själv stadiet ”rumsuppfattande”), ett icke-föreställande rent färgmotiv. Det högsta estetiska värdet hade det rena färgmotivet, där konstnären endast förmedlade sin färgupplevelse.
Om L själv ansåg motivet vara betydelselöst, är det trots allt en mycket egendomlig motivvärld betraktaren ställs inför, och motiven är påfallande litterära. Hans målningar är befolkade av dockor och leksaksdjur. Återkommande är De två bröderna Clown, som kan predika för djuren bland bergen (1934), där de två clowndockorna talar till spretiga djur, som snarast tycks vara byggda av tändstickor. Samma leksaksdjur återkommer tillsammans med bröderna Clown på ett parkettgolv och en ödslig bygata. Vanlig i persongalleriet är också den engelska polisdockan. Om bröderna Clown står för medmänsklighet, står polisdockan för förtryck och maktfullkomlighet.
Också L:s stilleben ger uttryck för overklighet. I stilleben med pingvin (1929) framställs en leksakspingvin i kolossalformat mot en evighetsfond och i Stilleben med fot (1930) en leksaksåsna och en kruka tillsammans med en fot i ett energiskt steg bort mot en absolut tomhet. Självporträtten vittnar om självvald isolering och ensamhet. I Självporträtt i hörnet (1935) framställer L sig själv stående i ett hörn med knutna nävar, som ville han skydda sin integritet mot påträngande betraktare. Självporträtt med clown (1935) är en profilbild med konstnären stående med en av bröderna Clown i sin utsträckta hand. Hans sällskap är hans motivvärld.
L:s måleri står på teoretisk grund. En sinnlig inställning till konstnärskapet blir sällan synlig. Han ville omfatta och behärska alla riktningar och söker nå monumentalitet i gestaltningen också i det lilla formatet. Hans försök att stilistiskt ompröva sig kan exemplifieras med Mina modeller eller Inkonsekvens III (1932). Här har han ställt upp sitt dockfigurstaffage mot två skärmar. Framför den vänstra skärmen står kvinnliga figurer, som är målade i den nya saklighetens detaljskarpa stil. Till höger finns den manliga delen framställd mer måleriskt diffus. Målningen ger ett förvirrande och motsägelsefullt intryck.
I de abstrakta målningarna är det konstruktionen som dominerar. L använde en högt uppdriven färgskala, som ibland kan bli rå. Dukytan bearbetades ofta med palettkniv. Hans tidigaste icke-föreställande målningar tillkom 1925 och är för den tiden unika för sv måleri. Ragnar v Holten har utnämnt honom till sv surrealisms initialgestalt, inte egentligen på grund av hans bisarra figurstaffage utan framfor allt med anledning av målningen Mannen som tittar sig själv i nacken (1925). Målningen domineras av ett öga som följer två vandrare med blicken. Gestalterna kastar röda skuggor. I denna förbryllande bildgåta är L besläktad med de samtida internationella surrealisterna.
Författare
Barbro Schaffer